Jag är en människa precis som ni. Jag vill inte dö. Fast jag är nu en livlös kropp som är i fruktan av att bli hängd och har glömt hur man skrattar och kan vara glad. Många personer undrar hur det är att jag finns fortfarande i fängelse trots att mitt fall har blivit känd överallt. Jag ska säga till dem att nu befinner jag mig bara några steg från avrättning. Som många andra är jag väldigt rädd för döden. Snälla! Hjälp mig att detta brev inte ska bli den sista.

Människor, vänner!

Min mor, min far och min handikappade bror är mycket oroliga för mig. Hittills har ert stöd och er support varit stor tröst för dem. Jag önskar mitt liv var annorlunda. Jag önskar jag hade kompletterat mina förestudier för universitetet. Jag önskar jag hade inte blivit en tjänstekvinna för min man. Jag önskar jag hade inte nått vansinnesgränsen. Jag led mycket och var skrämd och terroriserad. Jag är det riktiga offret. Snart kommer stunden att de hänger offret. Detta bör inte bli mitt öde.

Vid dessa mörka dagar av fruktan ber jag er ännu en gång att hjälpa mig. Jag tackar alla massmedia och människor som hade stött mig hittills. Nu, kanske för sista gången, ber jag er att göra vad ni kan för att rädda mig från avrättning. Jag älskar frihet. Jag drömmer om min frihet och ett gott liv.

Jag har lidit tillräckligt. Hjälp mig att bli fri från avrättningsmardrömmar som vaknar mig hela tiden. Gör vad ni kan. Det finns inte mycket tid kvar. Varje minut som går tar mig närmare till repet. Snälla hjälp mig! Jag är rädd för hänggalgen och döden. Jag hatar repet som väntar på mig på lyftkranen. Jag vill leva. Alla andra dörrar är stängda mot mig. Ingen hjälper mig. Mitt enda hopp är ni människor. Jag vill hålla min mamma och pappa i mina armar.

Jag vill tacka min mamma, min pappa och alla andra som har givit mig stöd och support.

Kobra Rahmanpour
Från Evin fängelset, Teheran, Iran
December 2006